"Oh say can you see my eyes, if you can - then my hair's too short!"

Dags för lite reflektion kring detta med hår. Under mina tonår avskydde jag kroppsbehåring, speciellt under armarna. Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker tillbaka, alltså ORKA lägga energi eller tankar på detta egentligen? Så jävla tröttsam norm. Finns rätt mycket viktigare saker att fokusera på. Trots att jag numera har denna inställning så rakar jag ju mig ändå. Varför? Jag vet inte. Det är väl nån slags idé om att jag trivs bättre utan. Jag har inte så himla kraftig behåring under armarna så det kan gå ett tag utan att jag rakar, men sen är jag där igen med hyveln och ansar.

Nu har jag dock bestämt mig för att utmana mig själv, och strunta i att raka mig under armarna ett tag. Och det är först nu, när jag gjort ett aktivt val att låta bli, som jag inser hur hjärntvättad jag är. Jag är där och tittar och pillar hela tiden, och luktar jag inte lite mer svett nu? Syns det? Är det långt? När jag duschar får jag alltså stå emot impulsen att slita åt mig rakhyveln. Det är skrämmande hur indoktrinerad jag har blivit.

Sen kan en ju hävda att det är en vanesak, att precis som om jag skulle sluta dricka kaffe eller äta godis så skulle det kräva en period när jag var tvungen att stå emot impulserna. Men skillnaden är ju att både socker och koffein är beroendeframkallande och får rent fysiska effekter på mig. Hårborttagningen sitter enbart i psyket. Att folk tycker det är äckligt eller ofräscht på folk utan penis är ju helt absurt. Att jag själv reagerar på kroppsbehåring är också sjukt. Därför måste jag ifrågasätta mig själv och mina val. Nåväl. I'll keep you posted.